Resan upp är en historia i sig själv.
Jag liftade upp - ja, du hörde rätt. Jag hade min väska på sidan av vägen och tummen i vädret.
Emily skjutsade ut mig utanför stan och det tog mig 15 min innan någon stannade. Det var en man i en stor van som stannade till.
"Where are you heading?" frågade jag
"Waitara. Were are you going?" frågade han tillbaka. Det är inte långt ifrån vart jag står just nu.
"Auckland but you can kick me off in Waitara maybe?"
"My daughter is going to Auckland later on today. Ask her if you could get a ride up".
Awesome. John, som han hette, körde till jobbet i Waitara där han jobbar med sin dotter och frågade henne om hon skulle vilja ha lite sällskap upp till Auckland.
Visst, skitbra. Såklart. Ami, som hon hette, skulle upp och hälsa på sin flickvän som inte bodde långt ifrån var jag skulle. Så ni alla vet - Auckland är mkt större än Stockholm. Det är ju rena turen att vi skulle till nästan samma ställe. Hon skulle bara jobba 2 timmar till sen kunde vi åkta. Lugnt tänkte jag. Jag hade ju inte mkt planerat.
Dem jobbade i ett stort garage bredvid deras enorma hus. Det var så vackert !!
Stort och vackert timber hus med stor trädgård, guldfisk pond och antiksaker överallt.
Det var ju inte så svårt att gå runt där i 2 timmar medans hoon jobbade. Hakan var vid fötterna på mig.
Sedan var det in i den riktigt snygga bilen hon hade. Tydligen var det hennes rumskamrats bil, dem skulle flyga upp så kör dem ner. Vad är oddsen på att hon inte flög upp denna gång och kunde ge mig en skjuts?
Vi pratade hela vägen upp och lyssnarde på "Old School Music" hela vägen.
Tills vi kom upp till auckland och kramade hej då.
Helt otroligt hur kul det där var.
Jaaa - moralen i det hela.
Våga ta chansen att göra något nytt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar